Spetsprojektbloggen

Jämställdhet och inkludering i föreningslivet välkomnar alla invånare i byn

Skrivet av Nora Väglund | 11.4.2019

I föreningslivet ska alla känna sig välkomna och inkluderade. Eftersom att föreningslivet utgör en stor del av samhället är det viktigt att utgå från ett jämlikhetsperspektiv i föreningarna. I en jämställd och inkluderande förening känner sig alla välkomna och delaktiga i verksamheten, vilket i sin tur leder till ökat engagemang och en bättre gemenskap.

Det är lätt att bli hemmablind i sin förening. Ofta går tankesättet kring att ”alla vet ju vad vi sysslar med och alla vet var vi finns”. När nya medlemmar går med i föreningen syns normerna tydligt för de nya medlemmarna, som inte uppfattas av andra. Det är först när normerna bryts som de märks. Det kan finnas normer som är exkluderande och som gör att människor inte trivs även om de skulle tillhöra målgruppen.

20190411 jamstalld forening

Inom projekt Bygdegården skede 3 samlades eldsjälar från Svenska Österbottens Ungdomsförbunds (SÖU) medlemsföreningar och bildade en arbetsgrupp. Arbetsgruppen hade fokus på att jobba för ett mera jämställt och inkluderande föreningsliv. Under 2018 jobbade gruppen med att skapa en broschyr som skulle öppna upp för diskussioner och tankar kring jämställdhet och inkluderande verksamhet i föreningarna. Broschyren skickades ut till alla SÖU:s medlemsföreningar och andra intresserade.
På mindre orter tar man till exempel ofta för givet att folk känner folk – så när man samlas tilltalar man varandra med förnamn och kanske smeknamn som alla inte känner till. Som förening kan man sätta sig ner med sin styrelse och kritiskt reflektera över vilka normer det finns i just vår förening. Sedan kan man fundera på vilka normer som borde förändras, som kan vara uteslutande eller stöter bort någon.

Genom att arbeta utifrån ett inkluderande perspektiv är det lättare att få nya medlemmar och det bidrar i sin tur till ökat engagemang och bättre gemenskap i föreningen. I en jämlik förening har alla samma möjlighet att delta i föreningsverksamheten. Allas insatser uppskattas och alla får höras i en inkluderande förening. Trakasserier och diskriminering accepteras inte och alla medlemmar är jämlika oberoende av identitet eller grupptillhörighet.

Har du någon gång funderat på hur det är i din by, förening eller organisation? Vem är det som pratar på möten? Kan alla delta i verksamheten? Vem gör vad och varför? Under Österbottens delaktighetsarena 24.4 behandlas ämnet jämställdhet och inkludering under temat ”Invånaren bygger byn”. Du får höra hur arbetsgruppen jobbat och vad de kommit fram till, samtidigt som du själv får fundera på hur det ser ut i din by, förening eller organisation.

Välkommen med!

Nora Väglund
Projektledare för Bygdegården vid Svenska Österbottens Ungdomsförbund r.f

Läs mera om delaktighetsarenan och anmäl dig senast 17.4

kuva Osallisuusareena 7

Delaktighet i en digitaliserad värld

Skrivet av Mirva Gullman, Jessica Fagerström | 1.4.2019

Digitaliseringen fängslar och förfärar. För många är den något diffust, som det är svårt att få en bild av och svår att förstå. Något som man talar om överallt, men sällan på en så konkret nivå, att gemene man skulle förstå vad digitaliseringen handlar om.

Vad betyder digitalisering och vad innebär den? Digitalisering och införandet av elektroniska tjänster betyder inte att tjänsterna försvinner eller att mänskliga kontakter går förlorade. I de flesta fall innebär möjligheten att sköta ärenden på nätet att behovet att resa minskar och att ärendena sköts snabbare. Även tjänsternas tillgänglighet ökar. I bästa fall möjliggör digitaliseringen att man kan erbjuda nya och mera individuella tjänster åt kunden.

Med hjälp av det digitala kan man främja delaktighet. Digitaliseringen erbjuder också nya möjligheter för social- och hälsovårdens kunder. Med hjälp av olika digitala lösningar kan man till exempel främja möjligheter för äldre att röra sig tryggt, att hålla kontakt med närstående eller att bo hemma.

Syftet med social- och hälsovårdstjänster är att främja medborgarnas välmående och hälsa, oberoende av om tjänsterna förverkligas elektroniskt eller ansikte mot ansikte. En elektronisk tidsbokning eller kontakt med sakkunnig inom hälsovården gör det möjligt för kunden att sköta ärendet hemifrån, vid en tidpunkt som passar hen bäst. Med hjälp av elektroniska tjänster kan man använda resurser på ett vettigt sätt, så att man åt användarna av tjänsterna kan erbjuda mera skräddarsydda tjänster som är oberoende av tid och plats.

Hur kan elektroniska tjänster göra den vanliga medborgaren mera delaktig? Hur går det om det egna kunnandet eller tilltron till de egna färdigheterna hindrar användningen av nättjänster? Ingen behöver erövra den digitala världen ensam – hjälp finns att få. Handledning i användningen av digitala tjänster, dvs. digitalt stöd, utvecklas som bäst på olika håll i Finland och olika organisationer erbjuder hjälp då man använder deras tjänster.

Minimässan kring temat digitala tjänster, vilken ordnas vid Österbottens Delaktighetsarena, erbjuder en möjlighet att bekanta sig med digitala lösningar inom social- och hälsovårdstjänsterna. Olika aktörer förevisar tjänster, robotar och digitala lösningar. Efter minimässan ordnas en workshop, DigiSoteuttamo, där man funderar på hur man med hjälp av digitala medel och tjänster kan göra människors vardag meningsfull och fungerande. Deltagarna i workshoppen får granska temat ur hälsans olika perspektiv samt föra fram sina synpunkter på digitala lösningar.

Varmt välkomna med!

Mirva Gullman och Jessica Fagerström
Österbottens pilotförsök med digitalt stöd

Läs mera om delaktighetsarenan och anmäl dig senast 17.4

kuva Osallisuusareena 5

Alla med – tillsammans med invånarna

Skrivet av Ritva Mertaniemi, Irina Nori | 20.3.2019

Delaktighet är ett värde och en målsättning i sig i många politikprogram och strategier, men det är också ett verktyg för att främja ett demokratiskt, rättvist och jämlikt samhälle. En ökad delaktighet föreslås ofta som en lösning på samhälleliga problem och delaktigheten och möjligheten till deltagande är också en rättighet för individen. Myndigheternas skyldighet att skapa utrymme för delaktighet i beslutsprocesser är föreskriven i flera lagar. Men vad betyder delaktighet och varför är den så viktig?

Individer och olika grupper i samhället bör få känna att de hör till samhället, att de kan påverka både sina egna livsvillkor och utvecklingen i samhället. Såväl nationell och internationell forskning visar att det finns ett samband mellan delaktighet och hälsa. Människor som känner sig delaktiga i samhället uppvisar oftare en bättre självupplevd och faktisk hälsa än personer som lever med en känsla av utanförskap, maktlöshet och utsiktslöshet. Delaktighet är att höra till, att agera och att ha möjligheter till inflytande.

Medborgarorganisationer och -föreningar utgör en naturlig arena för delaktighet. De erbjuder ett forum för sociala kontakter och en meningsfull aktivitet, men de samlar och kanaliserar också sina medlemmars erfarenheter och synpunkter och fungerar ofta som ett språkrör gentemot myndigheter och beslutsfattare. Därigenom är medborgarorganisationernas insats i den politiska beslutsprocessen betydelsefull.

Medborgarorganisationers och den offentliga sektorns gemensamma målsättning är att förbättra människornas liv och vardag även om deras roller är olika. Därför bör dialogen och samverkan mellan medborgarorganisationer och den offentliga sektorn bygga på tillit, respekt och ömsesidigt förtroende. Samarbetet kräver ett erkännande av den andra parten. Arbetet för allmänhetens väl och ve kräver också ansvar och öppenhet från alla parter.

Men hur skall denna samverkan garanteras, organiseras och genomföras? Hurudana strukturer och processer behöver vi för detta? Vad bör göras och vem borde göra för att skapa en demokratisk region med en stark känsla av delaktighet hos invånarna?

En av landskaps- och social- och hälsovårdsreformens viktiga målsättningar var att förbättra invånarnas möjligheter att delta i beslutsfattandet och utvecklandet av tjänster. I Österbotten kom detta arbete bra i gång som en del av förberedelserna för reformen. I samarbete med föreningsfältet och kommunernas påverkansorgan planerades bl.a. tillsättande av en organisationsdelegation och av regionala påverkansorgan.

Men sedan gick det som vi mer eller mindre kunde vänta oss – reformen föll och i stället dök oron fram om allt förberedelsearbete nu hamnar i skräpkorgen. Lyckligtvis är det inte så. Ett viktigt resultat av förberedelsearbetet är en delad förståelse för och gemensam vision av att det är viktigt att förbättra invånarnas möjligheter till delaktighet och påverkan och att det är ett arbete som det är klokt att planera i samarbete mellan olika aktörer.

Därför behandlas temat också den 24.4. under den för första gången ordnade Österbottens delaktighetsarenan. Under temat Alla med – tillsammans med invånarna ordnas korta faktapresentationer och en workshop och målet är att begrunda vartåt de österbottniska delaktighetsstrukturerna bör utvecklas och ett hurudant samarbete behövs mellan de olika aktörerna. I workshoppen för utveckling av invånar- och föreningsdelaktighet bearbetar vi tidigare insamlad information från enkäter och workshoppar om invånarnas påverkansmöjligheter och om samarbetet mellan den tredje och den offentliga sektorn. Målet är att förädla informationen tillsammans till konkreta åtgärder. Workshoppen är avsedd särskilt för personer från föreningar och organisationer och från den offentliga sektorn, för beslutsfattare samt för medlemmar i påverkansorgan. Välkommen med och fundera hur vi tryggar det österbottniska medborgarsamhällets livsduglighet också i fortsättningen!

Läs mera om delaktighetsarenan och anmäl dig senast 17.4

kuva Osallisuusareena 2

LAPE-akademierna stöder förändringsarbetet

Skrivet av Ann Backman, Riku Niemistö | 20.2.2019

Förändringprogrammet för barn- och familjetjänster (LAPE) med landskapets projekt Barnet och familjen i centrum tog slut vid årsskiftet. Utvecklingsarbetet under åren 2017-2018 har samlats till en LAPE-handbok: Barnets välmående som gemensamt uppdrag och målsättning. Det gemensamma förändringsarbetet fortsätter dock och arbetet koordineras under år 2019 utav förändringsagent Riku Niemistö och LAPE-utvecklare Ann Backman.

Under tiden för Österbottens LAPE-förändringsprogram har hundratals aktörer inom social- och hälsovården samt bildningen samlats i gemensamma arbetsgruppmöten, seminarier samt utbildnings- och utvecklingsprocesser. Förändringen skapas genom att göra på ett annat sätt och där nyckeln till utvecklingen är att lära känna varandras arbetsfält, samt fram för allt, att mötas i växelverkan. Grundideologin i förändringsprogrammet är mångfald och det arbetssättet har förverkligats väl i Österbotten. I LAPE-handboken har utvecklingsarbetet i Österbotten samlats och mycket har man fått till stånd under en kort tid. Resultaten av arbetet är tillförfogande för alla och kan tas i bruk inom barn- och familjetjänsterna. I den fortsatta utvecklingen, som även behövs, finns det skäl att följa med det nationella utvecklingsarbetet och även utvecklingsarbetet i andra landskap.

Den utdragna reformen inom social- och hälsovården samt landskapsreformen har inneburit en del utmaningar, eftersom de gemensamma strukturerna för landskapet, inom vilka en del av utvecklingsarbetet skulle införas, saknas ännu. Samtidigt kan man konstatera att de nätverk som skapats inom landskapet och som har uppstått och förstärkts under LAPE-tiden, kan sparra aktörer i regionerna och i kommunerna i deras utvecklingsarbete. 

Nationella riktlinjer (t.ex. LAPE-teesit) och utvecklingsarbetet inom landskapet ger en bra grund till dem som utformar barn- och familjetjänsterna. För att skapa barn- och familjecentrerade servicehelheter med mångprofessionalitet, t.ex. familjecenterverksamheten eller gemensamma arbetsmetoder för social- och hälsovården samt bildningen, krävs ett nytt ledarskap.

Alla kommuner inom landskapet har grundat kommunala grupper för barn- och familjeservicehelheten (LAPE-grupper), som lokalt kan föra vidare utvecklingsarbetet. De kommunala LAPE-gruppernas ordförande utgör ett nätverk av centrala aktörer. Därtill formas en samarbetsgrupp av ledningen inom social- och hälsovården samt bildningen, som behöver ett starkt mandat att leda utvecklingsarbetet inom landskapet. I LAPE-teserna definieras samarbetsgruppens uppgift på följande sätt:

”LAPE-samarbetsgruppen formger gemensamma verksamhetsmodeller och strukturer, samt fungerar som upprätthållare och utvecklare av dessa.”

I serviceutvecklingen bör perspektivet ur barnfamiljernas vardag beaktas som helhet och barnen och familjernas röst i utvecklingsarbetet bör stärkas ytterligare. Vi behöver strategiskt tänkande och ledningen baserad på kunskap mot det gemensamma målet, ett barnvänligare Österbotten ja ännu mer välmående barn. Genom gemensamt utvalda indikatorer, kan man följa de utvalda utvecklingsmålen lokalt och regionalt.

Barns, ungas och familjers välmående kräver ett effektfullt ledarskap där olika aktörer samarbetar. En stöd- och utvecklingsprocess inleds nationellt med LAPE-akademier och det första tillfället ordnas i Helsingfors den 20.3.2019. I LAPE-akademin samlas ledningen inom landskap, kommuner, social-, hälso och bildningssektorn samt organisationer och församlingar till en gemensam inlärningsprocess. Det första tillfället inom landskapet är bokat till 9.5.2019. Det löns att boka in dagen i kalendern redan nu! Mer information om LAPE-akademierna: https://stm.fi/lapeakatemia  

 

20190220 LAPE akatemia

Barns delaktighet och barnskydd inom Norden

Skrivet av Ann Backman | 5.12.2018

Den 21-23.11.2018 ordnades Nordic Social Work Conference i Helsingfors, som samlade forskare och praktiker både från Norden och övriga länder. Tillsammans med Karleby universitetscenter Chydenius och Folkhälsan ordnades en workshop under konferensen med temat Utveckling av barnskyddet – kunskap, makt och delaktighet. Workshopen lockade många deltagare och hölls i två dagar.

Tre riskfaktorer

I den nordiska statistiken har Finland stigit upp, eftersom vi har de högsta siffrorna på ungdomsplaceringar (ända sedan år 2005). Finländska forskarna Mirja Satka och Pirkko Salokekkilä berättade hur placerade unga vuxna klarar sig efter barnskyddets eftervård. I deras studie är det framför allt tre riskfaktorer som stiger upp bland denna grupp, föräldrarnas problematik (missbruk, mentalhälsa, egen barnskyddshistorik), barn och ungas missbruk vid tidig ålder samt antisocialt beteende. Dessa faktorer är avgörande för hur de unga klarar sig i vuxenålder (efter eftervårdstiden). Intressant var att barn som placerats i tidig ålder, klarar sig bättre senare som unga vuxna.  

Antti Kääriälä & Elina Pekkarinen (2018) visade även på att placeringar i tidig ålder kan har vissa skyddande faktorer för barns utveckling. I deras presentation visades hur stor andel barn som placeras i tonåren bland de födda år 1997 (deltagare: 58 802). Se bilden.

20181205 blogg Ann 

Bakgrund och skolframgången

De fortsatte med att koppla ihop psykiatriska och neuropsykiatriska diagnosers påverkan på skolresultat bland placerade barn. 54 % av barnen som någon gång varit placerade har diagnostiserats med någon psykiatrisk diagnos. Deras studie visar att placerade barn presterar dåligt i skolan, oberoende om de har en diagnos (mental ohälsa). Däremot det som påverkade skolresultaten var ålder på när barnet hade placerats. Det innebär att ju tidigare barnet var placerat desto bättre klarade barnet av skolgången. Det betyder att föräldrarnas bakgrund och mental ohälsa förklarar enbart en del av skolframgången. I framtiden rekommenderas väl resurserade och ledda mångprofessionellt samarbete i praktiken och att stödet till placerade barn bör skräddarsys.

 Bland placerade barn är låginkomsttagare företrädande, vilket var något som de norska forskarna Anita Storhaug, Hilde Marie Thrana, Hanne Elisabeth Sørlie och Bente Heggem Kojan hade tagit fasta på. Deras preliminära forskningsresultat visar att en stor andel av föräldrarna i låginkomstfamiljer ofta känner sig stressade, oroade och nedstämda medan en stor andel av barnen uppgett att de är ledsna och ofta upplever mobbning/konflikter i skolan. Det var nästan 50 % av barnen som hade svårigheter i skolarbetet.

Delaktighet i barnskyddsprocessen

En annan intressant utveckling från Norge var Ingunn Barmen Tysnes och Inger Kristin Heggdalsviks forskning kring att utveckla en modell i datasystemet för att registrera barns delaktighet i barnskyddsprocessen. I datasystemet finns en skild ”balk” för att dokumentera barnsamtalet, t.ex. hur barnet är förberett innan mötet, vilken information ges till barnet, barnets egen berättelse, barnets feedback av diskussionen och socialarbetarens bedömning av samtalet. Mottagandet på fältet har varit positivt och kommer att spridas. Kanske något som att ta efter även i vårt landskap?

Aina Kane och Sissel Neverdal från Norge lyfte upp att 10 - 20 % av barnen i Norge har upplevt våld inom hemmet eller sexuellt våld och trots att barn och unga mår bra så behövs mer förebyggande arbete. Maria Eriksson byggde vidare på detta och påtalade att man inte gör strukturerade riskbedömningar inom barnskyddet i Sverige, trots att det finns belägg för att det ökar kvaliteten i beslutfattandet. iRisk är ett bedömningsinstrument för att utvärdera stödinsatser för våldsutsatta barn. Denna kan användas med vuxna utsatta för våld och med barn som bevittnar/vistas i hemmet där våld förekommer. Syftet är att kunna planera stödinsatserna för barn i riskzonen. Detta bedömningsinstrument har även väckt intresse i t.ex. Finland och vid institutet för välfärd och hälsa (THL).

En intressant aspekt som Aina Kane och Sissel Neverdal lyfte upp var att de problem som syns inom barnskyddet och som socialarbetare kommer i kontakt med fungerar som en barometer på hur barnen mår i det lokala samhället. Barnskyddssocialarbetarnas kunskap om de omgivande villkor som barnen lever i det lokalsamhället är nödvändiga i det förebyggande arbetet. Det vill säga att barnskyddssocialarbetarna har kunskap och insikter i hur de utsatta barnen har det och det är en outnyttjad kunskap som vi kanske kunde dra större nytta av i det förebyggande arbetet?

 

Vad lärde vi oss?

  • Barn inom barnskyddet bör särskilt beaktas i serviceplaneringen, med tanke på riskfaktorer och stödjande faktorer som vi känner till idag.
  • Stödet till föräldrarna behöver utvecklas.
  • Våldförebyggande arbetet behöver stödjas med olika bedömningsmetoder
  • Barns delaktighet behöver systematiskt dokumenteras i datasystem
  • Kunskapen som finns bland professionella inom barnskyddet behöver även delas ut i samhället.

 

Tack till Anu-Riina Svenlin och Saija Westerlund -Cook för samarbetet!

 

Källor:

Nordic Social Work Conference 2018.

https://www.helsinki.fi/en/conferences/nordic-social-work-conference/workshops-and-abstracts

 

Kääriälä Antti & Pekkarinen Elina. 23.11 2018. Treated psychiatric and neurodevelopmental disorders and school performance among children in out-of-home care. FORSA/NOUSA 2018 - Nordic Social Work Conference

Jämställdhet och jämlikhet sätter fart på utvecklingen

Skrivet av Varpu Rajaniemi, Irina Nori | 6.11.2018

Österbotten har deltagit i social- och hälsovårdsministeriets projekt för jämställdhet och mot diskriminering i landskapen. Jämställdhetsfrågor ska finnas med i landskapsstrategin och servicestrategin, men det räcker inte. Landskapet ska jobba systematiskt för att främja jämställdhet på varje nivå: beslutsfattande, ledning, och personal. Läs hela blogginlägget på finska.

Vad innebär ett kultursensitivt bemötande inom barnskyddet?

Skrivet av Ann Backman | 21.6.2018

I början på maj ordnades ett eftermiddagsseminarium där vi gästades av Sabine Gruber som är universitetslektor och docent i socialt arbete vid Linköping universitet. Tillsammans med henne diskuterade seminariedeltagarna hur man uppmärksammar barn från olika kulturer inom familjevården.

Under dagen fick vi ta del av Grubers forskning som hon gjort i Sverige, angående det kultursensitiva perspektivet inom familjevården. Hon har intervjuat socialarbetare inom familjevården.

Det som hon fann i sin studie var att det inte fanns ett tydligt etniskt perspektiv i rekrytering av fosterfamiljer eller i familjevårdens verksamhet. Resultaten var något överraskande eftersom det är ganska många barn som placeras i Sverige som har en annan etisk bakgrund. I Österbotten är andelen barn placerade i fosterfamiljer relativt få och i vår lagstiftning finns inskrivet att man skall beakta barnets nationalitet, språk och religion, vilket gör att dessa måste beaktas systematiskt i arbetet.

Annat som Gruber fann i sin forskning var att i utbildningen och rekryteringen av fosterfamiljer fanns ett tydlig men outtalad stävan efter att hitta familjer som kan erbjuda ett traditionellt svenskt hem, även fast de placerade barnen hade annan kulturell bakgrund. Tanken om att barnen skall integreras i den svenska samhället var en självklarhet, även om man i rekryteringen av familjer betonade diversitet. Mångkulturella perspektivet var för många socialarbetare självklara men oreflekterat i arbetssättet. Samma tankegångar fanns även bland deltagarna på seminariet, dvs. det är viktigt att beakta men hur syns det konkret i arbetet och i rekryteringen av fosterfamiljer. 

Överlag är det svårt att rekrytera familjer till att bli fosterfamiljer, speciellt familjer med annan bakgrund. Det gäller både i Finland som i Sverige. Ofta är kriterierna för en god fosterfamilj långt styrt av normerna för en medelklassfamilj. I Grubers forskning var det många familjer med annan bakgrund som föll bort, eftersom de inte uppfyllde de kraven.  Det behövs även andra metoder eller kanaler för att nå familjer med annan kulturell bakgrund, vilket gör det utmanade för t.ex. kommuner att hitta intresserade familjer. I Sverige finns det företag som specialiserat sig på att hitta familjer med olika bakgrund och de säljer sina tjänster till kommunerna.

Under seminariet framkom att det etniska perspektivet är underkommunicerat och att det inte diskuteras tillräckligt. Man är medveten om kulturella skillnader men låter det inte styra arbetet eller ”tänker inte så mycket på det”, enligt Gruber. När det gäller barn med annan religion så beaktas det mera tydligt, speciellt i placeringssituationer. Frågor kring rasism i t.ex. rekryteringssituation fanns Gruber, att var svåra att ta upp och hantera för socialarbetarna.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att man i det dagliga arbetet behöver reflektera mer kring vad det kultursensitiva bemötandet är och betyder. Framför allt ur olika synvinklar:  arbetets synvinkel, barnets synvinkel, föräldrarnas synvinkel och fosterfamiljens synvinkel. Framför allt behövs ett medvetet förhållningssätt för att kunna beakta olika mångkulturella bakgrunder i arbetsmetoderna.

Det behövs även mod att ifrågasätta det som ofta blir ett normativt sätt att se på familjer, samhället och barnuppfostran. Frågor som vad behövs ur barnets perspektiv vid placeringar, vilka värderingar det är som styr verksamheten och vilka värderingar som borde styra verksamheten, lämnar rum för fortsatta diskussioner och utveckling.

Stort tack till alla deltagare!

20180621 blogikuva

Hur kan kommun och landskap samarbeta för att främja barns, ungas och familjers välfärd?

Skrivet av Riku Niemistö och Jessica Fagerström | 11.5.2018

I slutet av april ordnades åter de nationella LAPE-dagarna. Denna gång var temat Framtidens kommun och landskap som stöd för barns välbefinnande och inlärning. Frågan är aktuell och relevant. Landskaps- och vårdreformen innebär en förändring i ansvaret att ordna för tjänster för barn, unga och familjer.

Undervisnings- och kulturväsendets tjänster blir kvar på kommunernas ansvar, medan ansvaret för social- och hälsovårdstjänsterna överförs till landskapen. Trots att ansvaret kommer att delas mellan olika aktörer drivs arbetet fortsättningsvis av gemensamma nämnare: målsättningen att stödja barns och ungas uppväxt samt strävan att förverkliga barnens rättigheter.

20180511 blogikuvaFörändringsagent Riku Niemistö deltog under de nationella LAPE-dagarna 23 – 24 april i en paneldiskussion, där man diskuterade var man i de kommande landskapen står idag och hur man tänker gå vidare.

I ett nyligen publicerat brev till kommunernas bildnings- och grundtrygghetsdirektörer samt landskapens förändringsledare uppmanar ministrarna Annika Saarikko och Sanni Grahn-Laasonen de olika aktörerna att vidta åtgärder och etablera strukturer för samarbete. Som bakgrund till brevet ligger den nyligen publicerade utredningen om kontaktytor vid genomförandet av barn-, ungdoms- och familjetjänster i en föränderlig verksamhetsmiljö (på finska), där utredarna har kartlagt kontaktytorna mellan bildnings- och vårdtjänsterna och på basen av dessa ger förslag på hur man kan främja ändamålsenliga tjänster även i fortsättningen.

Välmående barn, unga och familjer är en investering i framtiden. Därför lönar det sig att i god tid fundera på vad landskaps- och vårdreformen i praktiken innebär och hur vi i Österbotten bäst kan möta en förändrad verksamhetsmiljö. Tillsammans bör man formulera konkreta, gemensamma målsättningar för att vi även i fortsättningen kunna erbjuda våra barn och unga en miljö som stödjer deras uppväxt och välbefinnande.

 

Vad kan vi lära oss av familjecenterverksamheten i Sverige?

Skrivet av Ann Backman | 13.2.2018

Familjecentralsverksamheten i Sverige har många gemensamma drag med den familjecenterverksamheten som utvecklas inom LAPE, bland annat att servicen från landskapet och kommunerna samlas under samma tak. Tillsammans med THL gjordes ett studiebesök till Ålidhems familjecentral för att utbyta erfarenheter, god praxis och få idéer angående utvecklingsarbetet.

20180213familjecentral

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I Ålidhems familjecentral finns olika verksamheter som öppna förskolan (dagvård), mödrarådgivningen, barnavårdscentralen och socialvården. Inom familjecentralverksamheten i Sverige arbetar kommunens och landstingens personal sida vid sida. Förvaltningsgränserna är inte ett hinder i arbetet utan samarbete både över förvaltningsgränserna och sektorgränserna fungerar smidig. Hur kommer det sig då? Personalen anser att ett viktigt element är att arbetsramarna är klara från ledningens håll. Därtill har man gemsamma personalmöten och personalrum där man lär sig av varandras verksamhetskultur och arbeten. Det finns även finns ett samarbetsavtal mellan landstinget (Västerbottens län) och kommunen (Umeå). Ledning har uttalade mål som bl.a. utgår ifrån ett mångprofessionellt samarbete i serviceprocesserna.

För att stöda samverkan och det konkreta arbetet har man bildat ledningsgrupper och styrgrupper, för att strukturera upp verksamheten och på ”verkstadsgolvet” finns olika samarbetsteam som arbetar konkret med barnen och familjerna. I dessa team finns personal från exempelvis förskola/skolan, social- och hälsovården. Tröskeln att söka hjälp är låg och kunderna kan fritt röra sig mellan de olika förvaltningarna utan att det märks för den enskilda kunden. Därtill arbetar familjecentralen med konkreta mål för hurudana effekter och verkningar arbete skall ha och hur dessa kan mätas och följas upp.

 

20180213sisakuva

 

 

 

 

 

 

 

 

  

 

I Finland vill vi gå ett steg längre i familjecenterverksamheten, bl.a. genom att även involvera tredje sektorns verksamhet samt att stärka kopplingen mellan bas- och specialservicen. Under samma tak vill vi samla servicen från kommuner, landskap och organisationer/församlingar. Tanken är att familjecentret fungerar som en mötesplats där det finns tillgång till digitala tjänster, rörliga specialtjänster och konsultationsmöjligheter med specialservicen.

Det var även intressant att höra att familjecenterverksamheten i Sverige inte är reglerad i lag och att familjecentren utvecklas och startas utan extern finansiering som en gemensam målsättning mellan kommuner och landsting.  Många landskap i Finland är med och utvecklar familjecenterverksamheten inom LAPE.  Nu samlas erfarenheter och god praxis som kan användas som modell för att nationellt ta i bruk en finländsk familjecentermodell i framtiden. I Österbotten har vi öppnat upp diskussionen kring hur familjecenterverksamheten kunde se ut hos oss och planeringen går vidare!

 

Om du är intresserad av den nationella familjecenterverksamheten kan du läsa mer här:(på finska)

Kan vårdreformen öka jämlikheten?

Skrivet av Riku Niemistö | 23.1.2018

Ökad ojämlikhet är ett av de största hoten mot välfärden och hälsan. Den största delen av alla barn och unga mår bättre än någonsin på alla mätare men en liten minoritet mår sämre än tidigare. I Österbotten finns det ekonomiska förutsättningar för välfärd och man ska inte underskatta hur viktigt det är. Läs förändringsagent Riku Niemistö blogginlägg (på finska).

Uppdaterat 11.10.2017, klockan 08.45, Petra Fager.